Jag kommer så väl ihåg då han kom efter mig från dagis med lastbilen.
Jag var så stolt!
Jag fick åka lastbil och dessutom for vi ofta på glass till taxistationen.
Ni vet vell den där glasskiosken?
Han tog alltid päronglass och jag tog mango.
Han "flirtade" ofta med glassförsäljaren och sa att på detta sätt får man alltid en lite större boll med glass.
Där satt vi sedan, på bänken, med varsin glass och tittade över sundet.
Moffa och jag!
Åren gick och lastbilen byttes ut mot en volvo.
Han sökte mig så gott som varje dag från skolan.
Det första jag gjorde då jag hoppade in bilen var att jag tog en Lonton rae!
Det fanns det alltid av i den bilen.
Han hörde på mitt eviga klagande om hur kär jag är i Niko och sa alltid att en dag får du han ännu!
<3
Sommrarna tillbringade jag ofta på stugan med mommo och moffa!
Där satt vi alltid på terassen och pratade om livet.
Vi stred aldrig, Moffa och jag.
Vi kom alltid bra överens och jag kommer aldrig att glömma hans trygga tunga hand som pajar mig till sömns.
För ca 7 år sedan tog jag första gången farväl.
Han fick en infarkt (minns nu inte hurdan) och mamma fick återuppliva honom.
Trots alla Men klarade han det och vi var glada över varje Jul vi fick ha honom med oss.
Fysiskt blev han i allt sämre skick och vi gick ständigt och funderade att när tar han sitt sista andetag.
För ca tre-fyra år sedan tog vi pånytt farväl.
Då var han på TYKS och dom sa att han inte kommer att klara det.
Det var det jobbigaste året i mitt liv.
Mamma hade ramlat i isen tidigare på våren och nu höll MIN moffa på att dö.
Jag hade ju tänkt tanken så många gånger men NU fick han ju inte DÖ!
Och det gjorde han inte heller.
Eftersom vi är en släkt som är så otroligt tight så blev allt detta för mycket åt mig.
Jag fick panikattacker och mådde riktigt fruktansvärt dåligt.
Allt som hade med sjukdomar och döden att göra fick mig att få en massa ångest.
Men jag fick hjläp och kunde lägga mitt illamående bakom mig.
Därefter har Moffas mående gått upp och ner.
Han har många gånger åkt akut ambulans och jag har varje gång hållt andan.
Inombords har jag bett en bön om att när den dagen kommer så skall det gå snabbt.
Det sista jag ville är att han skulle bli och ligga nånstans och inte förstå något..
Vi fick Alice och jag såg hur han vaknade till liv igen.
Han var som en blåsippa som starkt växer upp på tidiga våren trots den lilla snön som ligger kvar.
Han var så otroligt tacksam över att få se Alice!
Tiden gick och mommo blev allt sämre fysiskt.
Det blev allt jobbigare för henne att sköta om moffa hemma och till sist togs beslutet att han måste till åldringshemmet.
Vi sa nog aldrig åt han att han är där för att stanna, utan bara tillsvidare.
Innerst inne viste han nog det.
Ibland tog mommo han hem för några dagar.
Det var dom dagarna han levde för.
Bara han slipper HEM!
HEMMET och min mommo var hans ALLT!
Han var senast hemma vid Julen.
Sen blev min mommo opererad och kunde inte ta hem honom, förrän IDAG.
IDAG var dagen då han äntligen skulle slippa hem till sin fru!
OCH han slapp hem!
Det gick så fint till att jag inte skulle ha kunna önskat mig ett bättre slut på deras kärlekshistoria.
Han fick somna in breve min mommo, utan smärta och lycklig ända ut i tårna.
Det vet jag för jag såg lyckan i hans ansiktet då han låg där, på deras säng, handen nära min mommo.
Jag hade alltid fasat för den dagen han dör.
Jag kommer inte att kunna se honom.
Jag kommer inte att kunna ta farväl!
Jag är inte tillräckligt STARK.
Jag kommer att braka sönder, få tillbaka allt mitt illamående.
Men idag vann jag min största rädsla.
Jag kunde ta farväl.
Ta farväl till min MOFFA!
En dag ses vi ännu <3
