"NU räcker det", "Gå till pappa", "Mamma hinner inte nu", " Alice SLUTA", "Varför ska du vara sån härn JUST nu", " ALIIIIIIIIICEEEEEEEE"!!
Ibland skämms man.
Man skämms över hur dåliga nerver man har, hur snabbt man accelererar från 0-100..
Man skämms att man inte ger sitt barn mera tid.
Jag är ingen "lek" mamma.
Det är inte riktigt min grej att sitta på golvet och leka en massa, däremot tycker jag nog om att gå till parken.
Dessutom har Alice inte så hiskelit med leksaker vilket är en annan sak som gör att jag får dåligt samvete.
Men då skyller jag på att vi inte har utrymme med leksaks-kök, olika bilar och så vidare.
Sen är en annan sak att hon aldrig heller varit så intresserad av VÅRA leksaker.. andras duger ju nog.
Det hon hellre föredrar är att gå runt med en disktrasa och torka ytor, eller städa wc...
Haha... och tro mig, detta är inget vi SATT henne och göra..
Tiden, som jag redan nämde tidigare anser jag att är en stor utmaning att få att räcka.
Man kommer hem vid fem tiden, städar, diskar och lagar mat.
Man har en unge som hänger i byxbunten, skriker och gör hyss.
Detta förtsås normalt beteende efter en lång dag på dagis.
Sen är det mittiallt kväll och hon skall och sova!
Före hon flyttas kryper jag alltid tätt intill henne, läser "Gud som haver" och förklarar hur mycket hon betyder för mig.
Det är då man förstår att det igen har gått en dag och att man inte har fått spendera tillräckligt med tid med sitt barn.
Men hur skulle man eftersom man kommer fem hem och lite över åtta far hon och sova.
Vi är alla olika och prioriterar olika.
Vissa kan låta disken stå i diskhon, låta lägenhten vara en aning råddig, och damsuga en gång i veckan.
Det är tyvärr inte jag.
Disken skall diskas efter varje måltid (vi har ingen diskmaskin), damsuga måste vi varje dag, och byket skall STRYKAS.
Det far en massa tid till hemsysslorna..
och ibland funderar man vad som egentligen är viktigare.
Fastän jag inte är en "lek" mamma så ger jag nog kärlek så att det flöder över.
Älskar att hålla henne i famnen och bara dra in hennes goda doft och ge henne en massa pussar.
Tyvärr hatar hon att sitta stilla, så hon gillar inte mina puss-stunder.
Men inte ä dett lätt att vara mamma..
Man bollar med massa olika känslor inuti sig, och värst av dom alla är oron, oron att något skall vara på tok, eller gå på tok.
Man funderar hur man skall uppfostra henne, vilka grodor man inte skall släppa ut ur munnen och hoppas på att göra de rätta besluten.
Men OJ den känslan då man kommer hem från skolan och hon ser mig.
Först kommer det ett litet "mamma" och sen springer hon in i min famn och ger mig en stor blöt puss.
Det ni, det är underbart!
Hon är det utan tvekan det ABSOLUT bästa som hänt mig!
