jag gjorde det

Herregud vad slut jag är. Igår kom jag hem från praktiken klockan halv elva och dök ner i sängen. Idag for jag till sju och kom hem halv åtta. Gjorde alltså 12 timmars dag. Tummen ner för treskiftsarbete.
Jag tänkte ta upp en sak som är mycket känslig för mig så jag uppskattar att ni inte börjar slänga kommentarer som "feg" "larvig" eller "du har valt fel yrke". Sådana kommentarer hamnar i min roskis direkt utan notering.
Jag har i fem år försökt undvika att se ett lik. Alltid då chansen har funnits har jag sprungit iväg så fort föttena löper. Det är min otroligt svaga sida, jag HATAR att se människor dåliga. Nu är det då skillna med att jobba på åldringshem eller på en akut avdelning. På ett åldrings hem där jag jobbat mest är det en naturlig del att de blir sämre o sakta somnar bort. Så att jobba där har inte varit ett problem, dock har jag alltid undvikit att se eller laga ett lik. Nu när jag varit på praktik på en akut avdelning har jag fått obehag om patienten plötsligt fått för sig att bli dålig. Då flyr jag!
Jag trodde jag skulle komma undan med att inte ännu heller behöva se en död människa men icke. Handledaren fick reda på att jag inte ännu sett och mera eller mindre tvingade mig till att under denna praktik SKALL jag se. Min tanke for genast att "haha trodde du JA, jag tänker INTE se fastän du tvingar mej". Nå idag kom då den dagen som hon kom och sa åt mej att NU har en patient avlidit och dit skall du och se. Vad gör jag, jo jag bryter samman. All stress och allt som varit under året gjorde att jag inte mera orka hålla tårarna borta. Jag förklarade om mamma, jag förklarade om moffa och jag förklarade om hur detta gjort mej svag. Jag ÄR inte färdig ännu fick jag ur mig med en skakig röst. Hur naturligt en människas död än skulle vara så har jag gjort det till en stor sak i mitt huvud på grund av allt som hänt i mitt personliga liv. En svaghet, en rädsla som tagit för stort grepp av mitt liv.
Hon förklarade att om jag nu ännu skjuter in det under mattan blir tröskeln att ta bara större och större och jag vågar aldrig ta steget, tills jag än dag är den första som upptäcker att nån avlidit. Efter en lång disskussion och mycket psykande gjorde jag det. Jag är glad att jag gjorde det men grubblande kommer jag inte så lätt över.

Ursäkta för detta dystra inlägg men detta är orsaken till varför jag började en blogg, för att få en utväg för mina tankar! Så snälla respektera det!